I morgon börjar det om igen
människor och forcerat samtal
mina döva öron för deras prat
jag ignorerar dem alla per automatik
de ser... jag blundar, tittar bort... försvinner

medicinen gör det lätt att vara ensam
jag tror det är medicinen... jag vet inte...

efter lugnet.... den kompletta ensamheten...
dagar efter dagar av tystnad... jul... nyår...

mitt liv är tomt... ensamt... omänskligt...
kanske är jag inte människa...
människan är en gruppvarelse... vi ska sukta varandras närvaro
vi ska göra allt... försöka allt... pressa, forcera... mörda...
för att komma nära... varandra... vi, oss och alla...
jag tror inte jag bryr mig... inte ens litegrann...
ibland tror jag att kanske... men nej... jag är inte du...

jag är ett djur... en symbolisk varelse... ett misstag i evolutionen...
... inte djur... kanske... sjukdom... et virus med två ben och fåniga armar...

man borde väl lära sig av misstag... bättra sig... förändras...
mina misstag är för diffusa... att le när man tror att man ska eller skratta för att någon annan skrattar... jag följer med... jag kan läsa signaler... människor... jag gör alltid fel...

inombords återfinns tystnad som ett fermenterat liv...
jag tror jag äntligen börjar förstå...
det är inte bristen av kontakt som stör mig... bristen av kärlek... intimitet... mänsklig kontakt öra till mun... inte alls...
det är tvånget... man måste vara så vanlig hela tiden...

jag borde ha levt för länge sedan... inte nu... inte idag...
eremit skulle ha fungerat för mig...
ett liv i ensamhet i en tom grotta... det känns... rätt...

men i morgon börjar det igen...
i mitt huvud har viskningarna bakom ryggen redan startat
... hur fan ska jag klara av det här?
det skrämmer mig... jag känner hjärtat bulta hårt när jag tänker på det... på dem... på alla ögon som ser och alla öron som hör...

det börjar bli gammalt... jag tror jag skrivit alla dessa ord förr... om och om igen... i olika formationer och med olika innebörd på ytan...
... det handlar om rädsla... bara om rädsla...
ensam i mörkret med datorns skärm skinande som ett norrsken...
då... rädslan tystnar när orden kommer...

i varje blankrad kommer den tillbaka... och när orden tar slut...
... vad är det för fel på mig?

/