Måseskär, hård kuling och 18 m/s
Hallands väderö, halv stormstyrka och 21 m/s
Vinga, svår stromstyrka och 32 m/s

Båten driver utan styrförmåga allt längre bort från hamn. Det började som en trevlig dag på våran semester. Mattias och jag hade jobbat hårt den våren. Jobbat över på gränsen till utarbetning. Omänskligt mycket. På gränsen till idioti. Vi var trötta. Men nu var vi här. Vi hade lyckats spara och lägga undan några kronor. För att kunna genomföra vår drömresa. Vår seglats. Vår upptäcksresa. Tvärs över Atlanten. Likt en modern Columbus.

Vi hade förberett oss minutiöst. Packat det allra nödvändigaste. Matkonserver, sjökort, varma kläder och en avancerad videokamera inköpt på Elgiganten. Vi hade kastat loss. Lämnat hamn. Sett Älvsborgsbron försvinna i bakgrunden. Bli allt mindre för att sakta försvinna. Det var en ljum junikväll. En typisk svensk försommardag. Barn med smältande isglassar i munnen, föräldrar som precis börjat semestern, som kalvar på grönbete, kärleksrusiga tonåringar på väg ut i natten. Saltholmen visade sin storslagna skönhet. Vid Långedrag satt några ungdomar och grillade. I bakgrunden hördes Lundells Öppna landskap. Det luktade sommar, folköl, revbensspjäll, förväntningar, kärlek och solen gick sakta ner bakom bergen.

Nu driver båten. Den driver planlöst. Vindarna har tilltagit. Det råder stormstyrka. Vår radioutrustning har slutat fungera. Allt är svart. Vi är ensamma på havet. Helt ensamma. Mattias kräks över relingen. Jag har dödsångest. Alla våra drömmar. Jag ser våra barn framför mig. Våra ofödda barn. Hur jag hämtar dom från dagis. Två döttrar. Dom har fått Mattias krulliga blonda hår. Nu driver vi allt längre ut till havs. Den höga och kraftiga masten med dödskalleflaggan i toppen klyvs i tusen bitar. Båten kränger till och får slagsida. Jag skriker. Jag skriker rakt ut i natten. Ett hjärtskärande skrik. Högt men utan att genomtränga stormens obarmhärtiga vrål. Dödsångest. Luften tar slut i mina lungor. Men det är ingen som hör. Vi skickar upp nödraketer. Mattias håller hårt om mig. Kramar nästan sönder mig. Han säger att allt kommer bli bra. Att jag inte ska vara rädd. Snart kommer det att mojna. Håll ut. Andas lugnt. Vi har på oss våra vindtäta seglarkläder och flytvästar. Vi hoppas på det bästa.

Plötsligt ser vi ett starkt ljus som blinkar långt borta. Jag skriker av glädje. Mattias kysser mig på pannan. Det blinkande ljuset kommer allt närmare. Båten håller på att täras sönder av vågorna. Jag tänker att snart har den blivit drivved. Om det finns någon Gud tackar jag honom för att han har sänt en räddare. En räddare i nöden. Vi hör fartygets gälla mistsignal som lyckas genomtränga stormens vansinniga framfart. Det är ett stort fartyg som närmar sig. Ett tankfartyg. Vi signalerar till dom. Dom signaliserar tillbaks. Nu är fartyget nära. Dom fångar in våran båt. Håller den i ett stadigt grepp. Vi blir undsatta. Våran segelbåt är en miniatyr. En miniatyr jämfört med det stora trygga fartyget. Våran båt följer ledaren i ett stadigt grepp. Vi kommer ombord. Fartygets besättning kommer till undsättning. Dom är från Spanien. Dom ler och gestikulerar med stora rörelser.

- Le ayadaremos. Todo va a estar bien.

Vi får varma filtar, omtanke och något varmt att dricka. Vi är utmattade. Jag är i chock. Mattias ligger utslagen i fartygets manskapsmäss. Han ler mot mig. Han säger,

- Vad var det jag sa, allt skulle ordna sig till slut.

Stormens obarmhärtiga vansinne har börjat avta. Jag ser solen sakta gå upp. Vågorna är höga. Jag tänker att vi kunnat flyta omkring bland vågorna nu. Livlösa kroppar. Jag känner en oändlig tacksamhet. Lycka. Ett lyckorus går genom hela kroppen. Snart stillar sig stormen. Stormens raseri har stillat sig. Jag ser en hamn på avstånd.

Jag känner mig som en kapsejsad båt som till slut har hittat sin hamn. Jag tror det var Anna som sa. Jag visste att du skulle komma tillbaks. Tillbaka till stan. Mina ögon öppna. Så som man gör. Efter långa vägar hem.