liv är, för mig, ständig väntan
på någonting som aldrig kan infinna sig
det äter mig... åderlåter mig och
dödar tankar, drömmar, känslor inuti

Jag vet att jag troligen lever... fel...
att jag beter mig som om livet själv
är skyldig mig någonting underbart
men jag väntar inte utav stolthet

det är rädsla som styr mig idag... nu och alltid...
och om jag försöker... verkligen försöker
... och misslyckas... eller lyckas...
eller behåller det som är precis som det är

Varför drömma om att flyga när man vet...
vad sanningen är... vad den måste vara...
Jag har inga vingar... jag har inga drömmar...
allt jag har är det jag alltid haft...
... alt jag är är det jag alltid varit

Meningslös... i både sinne och handling...
det jag väntar på är bara en mening...
någonting som gör liv till liv... inte väntan
Någonting som gör andetag till
mer än en nödvändighet för att fortsätta vänta

Men det spelar väl ingen roll längre...
det känns som att jag har hittat min plats här
att jag skall vara och alltid förbli
en irriterande, ego-fixerad, depressiv idiot
ända tills då jag inte uppfyller kraven för levande längre...

... det är okej... mer än vad jag förtjänar...
allt förfaller... även människor..
fast vi förfaller inifrån och ut...
tillbaka till jord... tillbaka till tanklöshet
... tillbaka till livet själv

/