...då skulle jag använda en dag som den här. Nedtryckt i vintrig vardagsgegga med alla sina stormar i vattenglas och fjädrar som blir till värphöns. Slitningar, skavningar, missförstånd till förbannelse och en själ som känns som en bottenfrusen hockeyrink när man möter hon som brukar sätta hjärtat i brand en gång för länge sen. För länge sen, när det var sommar och vi gick utmed Sölvesborgs strandpromenad i kvällssolen med varsinn rinnande GB-glass i handen.Vi var bruna, lyckliga och snygga...nåväl åtminstone hon var snygg...och jag åtminstone det andra....*s*

Jag skulle trycka på knappen eller dra i utskjutningsspaken eller vad fasen det nu är som får stolen att skjuta loss och lyfta i rekordfart upp över mitt sönderfallna luftslott, lösa ut fallskärmen på rejält och behagligt avstånd och sedan svävande titta ner på mitt subjektiva elände ur ett helt nytt perspektiv.

För är det något jag behöver så innerligt och akut, så är det sprillans nya perspektiv på saker och ting. Med blicken fastlåst i myllan slutar ögonen snart se detaljer, skiftningar och variationer.
Att sväva där uppe ovanför mig själv skulle lyfta mig för om än bara en stund, ovanför min egen horisont och de egenhändigt dragna gränser som nu hotar stänga in mig i mitt eget elände för gott. Troligtvis skulle jag upptäcka att mina oövervinnerliga berg inte alls ser så kartiga ut ur detta min nya infallsvinkel. Troligtvis skulle jag till och med fyllas med skam för att jag så envetet strirrat på dem istället för att försöka ta mig över dem.
Troligtvis....

Så, en katapultstol vore en gåva från himlen en dag som den här. Kan jag inte besegra vardagdemonerna, ägnar jag mig gärna åt sund flykt. Sund flykt från min egen pessimism och tendenser till utmattningdepression.
Tills dess våren kommer tillbaka och sommaren i dess fotspår...