Knäsvaga toner vandrar stilla i vinden.
En början på en estradpoetisk epok.
Månen har fastnat mellan träden.

Det var då jag kom på tanken till att vandra utan att vandra,
Att se men ändå ha ögonen stängda som en järndörr.
Tiden blickar emot ölkruset men tiden dricker inte.
Det är därför du känner dig svag när du dansat klart
och vaknar dagen efter med ett sinne som är
som en bok med blanka sidor .
Att inte bli färdig är en gåva likasom en förbannelse.
Det är en oklar bild men jag känner den med klarhet.
En fråga till många svar, många frågor till ett svar.

Jag bevakar stegen du tar på mitt papper.
Jag andas papper med hjälp av stegen.
Jag skriver utan att tänka.

Låt mig komma över tröskeln
till det jag med enkelhet biter i,
Jag bet en gång i ett surt äpple
men behöll bären till omvärlden.
Bären frodas i ryggsäcken
för att berättas om och om igen.

Gräset växte omsorg ur en gammal damm.
Gjord för fullmånens ankor.
Plaska vishet på mig gamle vän.

Aldrig jag vandrar härsket på främmande väg
men osockrat stiger jag fram.
Jag vill bara vara i enkelheten,
det förblir en mänsklig rättighet.


Vänner, möt mig på stigen och välkomna en fallen aln.