Vindarna förde dig till mig idag, små svaga viskningar i mitt hjärta om den tid som en gång rådde. Kärt minne av dig under stjärnklaraste himmel är inbäddat inom mig. Det var första gången jag såg dig hos mig. En vacker gestalt omgiven enbart av tystnadens märkliga storhet och jag tog mig många sekunder för att insupa skönheten du utgav innan jag invaderade stunden. Där finns du min vän. Och jag tror att jag såg dig den natten. Din eviga längtan färgade stjärnorna röda, sände rysningar av välbehag. Ditt sanna väsen och i dig såg jag mig själv. På min plats där jag själv stod hundra nätter innan och tusen nätter efter. Och minusgrader betydde ingenting för stunden värmde genom mina ögon. Varenda del brann. I varenda del av mig, där bor du i stillhet min vän. 

Och jag vet att tiden flyr oss. Många dagar och nätter har passerat och sorgen dövades långsamt katastrofalt och stundtals kraftfullt. Jag dränkte mig själv i undanflykter och billigt vin för att fly dina fängslande ord, tvivel och min inneboende skam. Ånger för att jag föll för dig har idag ersatts med tacksamhet över din människa. En svårfångad utstrålning jag aldrig har haft en chans mot knullade min själ vid första mötet och tanken idag ger mig mer än något annat någonsin framkallat i ett kärlekens tecken. Jag älskade dig där och för alltid jag älskar dig nu. 

Stundtals skriver jag dig mina ord, dessa små, oväsentliga ord om ingenting far över mina fingrar. Och tvunget jag skriver dig mina egna ord för att saknaden kommer över mig. Framför en vägg för jag en dialog med någon jag inte ser och det skänker ett visst överraskande lugn. En tyst konversation för att minnas din blick, men mest av allt gör jag det av saknad över kvällar som fördrevs av äkta leenden och en ärlig hjärtlighet. Saknad över den enkelhet vi gav varandra. Saknad över min vän. 
Över dig. 

Och vetskapen över att vår tid var slut redan vid början är mig inte längre kvävande. Jag slutade kämpa mot sanningen. Tiden låg fel och vågorna rullade åt fel håll och min sanning blev mina lögner och alla ord dog med tårarna som föll. Och jag kan aldrig förneka att de föll. En tår för varje ord, en flod för var gång du gav mig din kärlek. 

Och idag finns synbart ingenting. Avstånd är obetydliga för jag vet inte vilken värld du lever i. Din tid rymmer inte längre min. Med lust du förför någon annan. Din kärlek bor hos någon annan. Dina ord är skrivna någon annan och mina dofter är nog så svaga. Jag krympte mig själv av många anledningar och försvann i dagar av mörker, men nya krafter ligger i min väg. Vilsna tankar tog över timmar i drömmar. 
Min värld springer och jag är nu densamme som förut. Jag har återigen funnit mitt rätta jag och dagar att förvandla till vad jag vill ligger i mina händer. Den människa jag tidigare var. Den jag tror du föll för. 

Jag håller dig inte mot något. Jag klandrar inte mig själv. Mitt hopp har många gånger krusats av verkligheter. Jag räds inte längre mitt hopp för jag är starkare än vad som är bra för mig. Jag är resultatet av en dåres drömmar, av stunder bland falska taggar, naivitet och ett hopp om människors godhet. Jag är resultatet av en familjs kärlek, av vänners trygghet och empati. Jag är resultatet av mitt förflutnas felsteg. Jag är förväntansfull över morgondagen. 

Vad jag vill säga är att du var min vän. Jag älskade dig, trots känslomässiga stunder av vemod. Jag älskade din enkelhet, din intensiva livsåskådning och jag behövde aldrig vara någon jag inte är. Du tog mig för den jag var, även om vi idag inte är där jag hoppades att vi skulle vara. Jag tänker fortfarande ibland på dig och mig på en strand. Jag hade sagt ja varenda gång. 

Vad jag mer vill säga är att jag saknar våra pratstunder, mest av allt. Då vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. 
Jag önskar dig verkligen allt du vill ha här i livet. Mina tankar om dig handlar om ditt välmående. Och du bor i mitt hjärta fram tills dagen jag går vidare. Även om jag aldrig mer möter dig mer än i mina drömmar.