Det spelar ingen roll hur du gör, vad du gör. För det kommer märkas förr eller senare ändå, vem du är. En konstig person. En person som inte passar in någonstans. Jag undviker diagnoser, även om jag vill veta. Vem jag är, och varför. Jag börjar ana nu. Livet lär, liksom läkarna.

Min lust att nå världen har inte dött, min låga brinner. Trots att den varit släkt under lång tid. Mitt handikapp sitter på insidan av mig. Det gör det förädiskt och svårt att hantera och förstå. Jag förstår det knappt själv och jag har levt med mig själv så många år.

Jag är rädd. För åren som går, som inte kommer tillbaka. Jag är rädd för ensamheten, här hemma. Tristessen som nästan gör mig tokig. Avsaknaden av liv, gemenskap, vänner. Jag får höra att jag verkar lugn och trygg men det är fel, så fel. Sanningen är att jag är ful och ensam.

Jag vänder mig ofta om och blickar tillbaka. På tiden då jag var mer frisk än sjuk. Men jag vill inte leva då jag vill leva nu. Jag vill le igen. Vara nyfiken igen. Skratta, på riktigt. Jag vill glömma. Vissa saker. Andra saker vill jag minnas. Jag vill känna mig själv, men inte på det sätt jag gör nu.

Jag vill återfå greppet...som jag tappade. Jag vill gå under solen igen, inte i månens sken.