En flicka
Ett frö
Alltid ett barn. Hos dem.
Dem
Jorden hon växer ur. Rötterna som stöttar henne. Solen som lockar henne högre än nåt annat. Regnet.
Ja, regnet.
Regnets svalkande tårar gråter vi tillsammans till Spårlöst när Mikaela återser sin far efter 15 års bortavaro.

Tänk.
Ett pussel av två människor, som blev till ett.
Hon ler precis som sin mor.
Eller är det far?
Jag vet inte, kanske båda?
Varje min, varje handling hon gör, hittar hon också hos dem.
Kan de se sig själva i henne?
Växer de av henne som hon av dem?
Fröet sträcker sig mot himlen.
Tack.