Tårar droppar som kalla isbitar,
ner mot markens frusna stjärna.
Min blick irrar ut genom sjucklig starr,
kom till mig nu du vackra tärna.

Från marken stiger dis genom luftens sken,
förvandlar oss dårar till stoft och sot.
Från frusen till varm klappar kinden så len,
sorgen rinner ner från kropp till fot.

Himmelens ljus öppnar porten en bit,
på glänt valkas kärlek igenom min själ.
Så låt henne klara sin vandring hit,
till världen hon känner alldeles för väl.

Pärlor som hänger runt halsens krök,
ringer och välkomnar en ensam poet.
Med värme i blicken och en liten rök,
så förklarar hon sakta att hon redan vet.

Hur allt kommer sluta när vi lever i en dröm,
när vi ej längre tar hand om det vi har.
Hon ser mig och ger mig en kram så öm,
jag förstår att det är det sista jag har kvar.

En flyktande suck är allt som återstår,
när isbitarna har smällt från min kalla kind.
Och vintern har gått mot en sällsam vår,
det hörs genom marken och känns i vind.