Ett stråk av smuts genom min kropp. Snett genom bröstet går ett stråk av torr jord och damm. Jag tar hjälp för att kunna sopa bort det. Sopa ut det ur min kropp och låta det flyga för vinden. Lösas upp i partiklar och vara borta.

Eller ska jag berätta?

Den som borde ta över stråket kan inte det. Aldrig kan han bära det. Han som har ansvaret för det. Han som orsakat stråket av smuts i min kropp, min själ, min tillvaro.

Om jag berättar kommer stråket bygga bo i någon annan oskyldig.
Alla som får veta blir värdar för smutsen.

Vore det inte bäst om jag höll tyst, övervann stråket och lät det försvinna. Utan möjlighet att sätta bo i någon annan?
Det enda som blir kvar är ännu ett litet ärr i mig. Ett vitt ärr. Vitt och rent. Åtminstone rent.