"Jävla idiot!" sade fänriken. "Vem fan bad dig att kasta ifrån dig ditt vapen?! Nå! Svara!" Han var alldeles röd i ansiktet av ilska och i högerhanden höll han Svens Kalasjnikov.
Sven kände sig dum. Han visste mycket väl att han inte fick skiljas från sin livförsäkring på det viset. Och särskilt inte en sådan dyrgrip som dessa attackvapen, eller "stormgevär" som kaptenerna kallade dem.
"Sven!" sade fänriken: "Försvinn ur min åsyn för idag!" Sven reste sig upp, vände på klacken och gick därifrån. Vapnet hängde han på axeln och gick tillbaka till regementet.
Han tänkte i sitt stilla sinne på sin dumhet och okunskap trots sina nu nästan tre månader på regementet. Han märkte på utbildningarna hur tankarna vandrade, och att han inte tog intryck av nånting. Ändå hade han tre streck på kragen. Troligen ett försök att få honom att rätta till sig.
Hur som helst som det var kände han sig inte som de andra kämpande soldaterna på regementet, inte som en tillgång, utan som en belastning. Han längtade hem. Hem till mor och far. Hem till hemlagad husmanskost. Hem till Första Republiken.