Hon står där och röker så nära mig.
jag vet vem hon är. jag är så säker på att jag vet vem hon är. och mitt besatta iaktagande bevisar det för henne.
hon vet att jag vet vem hon är.
men vi vet båda att hon inte har en aning om vem som stirrar ut henne så från andra sidan busskuren,
hon som står där är min föredetta rival.
det var hon som höll ett hjärta så stenhårt i sina nävar. Samma hjärta som jag så desperat försökte vinna
Jag ser på henne och hon förstår inte varför. Bara jag vet. Bara jag av alla där på busshållplatsen vet hur fruktansvärt djupt jag kan såra henne då hon får reda på hur kärleksfullt mina läppar har pressats mot någon som tillhört henne.
Hon har ingen aning om vem jag är och hon har ingen aning om all den ångest som nu dunkar hårt och våldsamt under mina tinningar.
Hon är så vackert omedveten om vem jag är och vad jag gjort mot henne.
Och plötsligt är hon inte så ful som jag gång på gång fått höra
och gång på gång njutit av att veta.
Hon är så söt, men ser så arg ut och hon känner att jag känner någonting om henne.
Hon är så
otroligt
mycket
Mig.
Och jag kan inte sluta se, kan inte sluta ångesten.
Hon står ju där och endast min tunga håller mig ifrån för att krossa hjärtat på henne.
Det är bara det, att det helt plötsligt inte är aktuellt att göra det.
Jag vill inte längre krossa henne.
För hon är så mycket Jag.

Och repliken "Du är tusen miljoner gånger vackrare än henne" som jag så kärleksfullt fått höra av mina tröstande vänner.

känns nu mera så avlägsen.