Hon stod i fönstret och tittade ut. Bakom henne var rummet mörkt, och han kunde bara se henne som en silhuett mot den lite ljusare rektangeln. Det var månsken ute och fönstret såg blått ut.
Hon tittade ner på marken och undrade varför gräs alltid såg vått ut i månsken. Hon hörde honom bakom sig och förstod att han hade rest sig på ena armbågen, som han brukade när han låg i sängen och betraktade henne.
Han betraktade henne. Hennes ben var inte så långa, och hon var lite hjulbent, och hennes kortklippta hår gjorde att hennes huvud såg oproportionerligt stort ut i motljuset. Han älskade henne.
Hennes tankar flöt med månljuset ute.
Han mindes när de hade träffats första gången. Han hade fått syn på henne bland det övriga minglet, och hon hade sett honom också och gått fram till honom och sagt ”Hej!” Och sedan hade hon följt med honom hem, som om de redan vore ett par.
Gräset såg blått ut, som ett lustigt fransigt hav. Hon tyckte om honom.
Den enda frukt hon tyckte om, och som hon åt, var banan. Han hade köpt hem färska hallon och serverat dem med lite grädde och ett gott Marsala-vin, och hon hade druckit upp vinet och slickat i sig grädden med en liten och mycket spetsig, alldeles skär tunga. Men hon hade inte rört hallonen. ”Jag tycker inte om frukter och bär!”, sade hon, ”Utom banan.” Han hade aldrig träffat någon som hon förut.
Det blev med ens mörkare ute. Månen skymdes och hon hörde ett svagt muller och såg hur träden rörde sig. Det skulle bli regn och åska. Hon kände det i kroppen. Hon öppnade fönstret på glänt och släppte in trädens ljud i rummet. Snart skulle regnet komma och då skulle hon gå bort till honom i sängen och älska med honom. Hon väntade.
Det var mycket mörkare i rummet nu. Fönsterrektangeln gick över från blått till nästan svart och han kunde knappt se henne längre. Han tyckte att hon var gåtfull och han undrade ofta över henne.
Hennes tankar svävade in i rummet nu, och hon rörde sig bort mot honom. Hon såg honom tydligt i sängen och kände lukten av hans åtrå. Det var ok.
Han kände hennes händer och hennes varma mun, och som vanligt ville hon att han skulle ligga stilla under henne. Det var underbart.

På morgonen vid köksbordet sade hon: ”Jag åker hem till mamma och pappa i morgon.”
Han kände sig lite vaddig i huvudet, så det tog en liten stund innan han hörde vad hon sade. Han drack en klunk svart kaffe och lyssnade.
”Jag har berättat om oss, och nu vill de träffa oss. Speciellt pappa. Han vill väl se vad du är för en.”
Hon tystnade ett tag och verkade försjunka i tankar.
Han väntade.
”Jag köpte biljett åt dig också. Ifall att. Men om du inte vill, så kan jag lämna tillbaks den. Fast jag åker ändå.”
Hon såg drömsk ut, nästan som om hon log invärtes.
”Det är klart att jag åker med!”, sade han.

Det var tidig förmiddag när de klev av tåget ner på perrongen. Himlen var hög och klar och ganska långt bort kunde han se långsträckta skogåsar. Luften kändes kylig och ren.
”Där kommer pappa!”, sade hon och pekade bort mot stationshuset. Hon vinkade.
Han kisade bortåt och såg en lång och smal, liksom alldeles platt man komma gående. Han gick på ett lustigt sätt, som om han åkte skidor, med långa, långsamma, lite knäande steg, och han vinkade inte tillbaka.
Hans ansikte var också långt och smalt, och alldeles platt upptäckte han nu när han såg honom på nära håll.
”Hej pappa!”, sade hon. Hon kände sig liten och nervös.
Hennes pappa såg på henne. Plötsligt ryckte han henne till sig och gav henne en kort, hård kram, och så stötte han henne nästan från sig igen, så att hon för ett ögonblick tappade balansen bakåt. Han hade smala läppar som såg ut som ett sådant där gummiband man har på burkar med inlagd sylt, och nu drog han isär gummibandet och sade rakt ut i luften utan att titta på någon av dem: ”Hej mitt smultron!”
Han sträckte fram handen mot hennes pappa, och kände hur den blev hängande i luften. Hennes pappa tittade på den som om den var ett främmande föremål som han aldrig hade sett förut, och så grep han plötsligt tag i den, kort och hårt, och slängde den ifrån sig. ”Ove!”, sade han.
”John!”, sade han själv och försökte fånga Oves blick, men Ove hade vänt bort sitt platta ansikte mot stationshuset och sade: ”Jag har bilen där borta.” Och så vände han ryggen åt dem och skidade iväg.
Hon tittade efter sin pappa. Hon kanske inte skulle ha tagit med sig John ändå. Men hennes mamma hade sagt att hon skulle göra det, för att de ville träffa honom. Men nu kände hon sig osäker. Fast hon ville verkligen att de skulle förstå att det var allvar, det här med John.
Han tittade efter hennes pappa. Sedan tittade han på henne, men hon nickade bara och log lätt, och han lyfte väskan och började gå bredvid henne efter ryggen där framme.

Vad hade hänt? Hon tänkte. Ingenting hade hänt. Allt var som vanligt. Hennes pappa var precis som han brukade vara. Inget konstigt alls. Hon tittade i smyg på honom från sidan. Han såg lite grann ut som en pappskiva där han satt vid ratten och stinnstirrade framåt vägen.
Han kunde vägen utantill, men han var ändå uppmärksam. Gammal vana. Han undrade över hennes pojkvän. Helt annorlunda. Inte alls lik någon av hennes tidigare, med deras hårda fingrar. Den här hade mjuka händer och ögon. Ingen riktig karl.
Han satt i baksätet och tittade på henne och hennes pappa. Han tyckte att hennes pappa såg ut som en brungrå pappskiva. De var så inte ett dugg lika att de inte ens verkade vara släkt med varandra. Dels var hon absolut inte platt. Till och med hennes pappas ögon var platta. Som om de bara var två glasskivor som satt där. En sorts permanenta monoklar utan infattningar som han läste in omgivningen med. Dels rörde hon sig lite extra – en sorts mjuka, lite onödigt stora rörelser, och hennes händer liksom simmade i luften framför henne när hon talade. Pappskivan bredvid henne rörde sig knappt alls, låst som han var i sin endimensionella existens.
Ingen riktig karl. En riktig karl måste ta sin persika och bita i den så att safterna rinner nerför hakan. En mogen frukt måste släppa ifrån sig sin sötma och sitt kött. Annars var den ju ingenting att ha. Men den här… den här vågade väl knappt slicka på persikohuden. En vekling.
Hon tittade på sin pappa, men som vanligt kunde hon inte se vad han tänkte eller tyckte, och hon vände blicken bakåt mot John. Han var däremot lättare att läsa av. Nu såg han fundersam ut, och hon förstod att han satt och försökte komma underfund med hennes pappa. Hon log lite blekt inom sig. Det var minsann ingen lätt uppgift. Han såg henne i ögonen och rörde lätt uppgivet på axlarna, och hon visste inte om hon skulle se uppmuntrande ut, men hon gav honom bara en ljudlös luftpuss och vände sig framåt igen.

De smällde igen bildörrarna och hennes pappa sade: ”Här behöver vi inte låsa om oss!” En sorts moralisk överlägsenhet som gällde här, till skillnad från tjyvsamhället som han, storstadsbon, var representant för. De hade stannat på en liten uppröjd parkeringsplats bredvid en stolpe med en plåtbrevlåda med ett nummer på. En smal gångväg, nästan bara en stig, gick uppför en sluttning med blandskog, och en bit bortåt stora vägen såg han en sjö blänka blått. Det doftade starkt och rent, och han lyfte deras väskor. ”Vad fint det är!”, sade han. Hennes pappa svarade förstås inte, utan vände sig om och knäade iväg uppför stigen.
Inne i dunklet bland träden hängde ett par blodtörstiga knottmoln och väntade på dem, men sedan kom de ut ur skogspartiet och knotten blåste bort och hennes pappa stannade och vände sig om mot dem. ”Titta här mitt smultron!”, sade han till henne och pekade. Och så vände han sig nästan aggressivt mot honom och sade hotfullt: ”Det här låter du bli!” Hans monoklar blänkte till när han vred på huvudet mot ett stort, blåsvart björnbär som hängde alldeles ensamt på sin stjälk. ”Det är det största björnbär jag har sett, och det tigger om att bli uppätet. Men det är mitt björnbär! Begrips? Det ska bli uppätet av mig! Begrips? Det kan väl du förstå, som själv är ett litet bär, ha ha!”, avslutade han sitt rekordlånga yttrande och glodde på henne, och hon nickade och log.

Hon gick fram till köksfönstret och tittade ut. Som alltid när hon fick syn på honom, om han så bara hade varit borta en kort stund, så drog hon snabbt efter andan ett extra, kyligt andetag. Nu stod de där nere i skogsbrynet, och pjäsen ”Ge fan i mitt bär!” hade just slutat, och hon kunde se på publikens ansikten att budskapet hade gått fram. Hennes dotter hade den där dockmasken på sig som hon nästan alltid hade när han var i närheten, och hennes nye pojkvän såg sammanbitet välvillig ut, stackarn. Hon gick ut på förstubron.
Han tittade uppåt mot huset och fick syn på en kvinna som kom ut på förstubron. Han förstod genast att det var hennes mamma, för hon hade samma blonda, tjocka hår som blänkte i solen, och hon simmade med händerna framför sig när hon ropade ner mot dem: ”Hej och välkomna!”
Han såg snabbt upp mot henne, och så vände han huvudet mot sin dotter. Det var ju löjligt vad de var lika. Fast ändå inte. Han flinade inom sig.
”Hej mamma!”, ropade hon och sprang upp mot huset. Hon tog de fyra trätrappstegen med ett par små hopp, men då gick hennes mamma ett litet steg baklänges och fick något vaksamt i ögonen. Hon tvärstannade. ”Hej mamma”, sade hon, ”Hur mår du?”
Han såg de två kvinnorna stå på förstubron mitt emot varandra, och deras händer simmade i luften mellan dem, men de rörde inte vid varandra, och hennes pappa tog ett par extra långa stavtag upp till dem, och så föste han dem framför sig in i huset.

”Du får ta persikorummet!”, sade han och öppnade dörren in till ett rum med persikofärgade tapeter. ”Mitt lilla körsbär sover i körsbärsrummet. Ensam! Det här är mitt hus, och i mitt hus sover man inte i samma rum förrän man är familj! Begrips?”
De var på övervåningen och hade just gått förbi rummet med körsbär i klasar på tapeterna. Hennes rum. Han nickade att han hade förstått, och hennes pappa fortsatte: ”Snart är det mat, och sedan ska vi basta, du och jag!” Han fick allt att låta som befallningar eller hot. Det började faktiskt bli rätt så irriterande.

De hade fått en draja före maten, och han hade berättat om sin kompis från Australien. Ove hade sagt att han tyckte om starka saker, ”och en draja ska va stark, och jävligt torr!”, och då hade han berättat om sin kompis. ”Jag har en kompis från Melbourne, och där finns det en bar som har ett recept på världens torraste dry Martini. När man går in där och beställer en extra torr dry Martini, så tar kyparen fram ett martiniglas och häller i en redig skvätt Tanqueray gin, och sedan går han bort till telefonen och ringer upp en annan bar. Och sedan ber han barmästaren där att skruva upp och skruva på korken till Vermoutflaskan, och sedan är det klart!” Hon och hennes mamma hade skrattat, och Ove hade sagt: ”Det behöver man väl inte va i Australien för att göra!”
De hade fått älgfilé med mandelpotatis och en gräddig och god sås som smakade rönnbär och rökt enris, och Ove hade lassat upp enorma högar älgkött åt honom och sig själv och sagt: ”Nu får du visa att du är en riktig man som kan äta! Den här lilla fjolårskalven sköt jag själv. Hon var lite skygg och vände rumpan åt mig och försökte springa, men skottet gick rakt in i hålet, ha ha! Så hon bara skrek och föll! Det är så dom ska tas, ha ha!”
Under hela middagen drack han glas efter glas av rödvinet, och rapade högt efter varje glas: ”De ä nyttit att rapa! Bra för maggen, du vet!”, sade han och tittade på honom. Den enda effekt vinet verkade ha på honom var att glaset i hans monoklar blev lite opakt och att hans tal blev lite mindre distinkt. Hans fru och dotter hade plastansikten på sig, blanka, med stela leenden och oseende dockögon, och om han märkte det, så brydde han sig inte om det.
”Gräddtårta! Me fina, köttia jordgubbar!”, sade han när hans fru kom in med efterrätten och kaffet. ”Ja ä ju fan sjukpensionär på grund a gräddtårta, ha ha! Ja, titta du! Ja ä ju inte så fin som min fru, som ä tannkirugg, kirruuurrrg! Ja körde tradare, ja! Be-grippps?” Hans monoklar glimmade matt. ”För tre år sen så körde ja en sån där jävvvla mångtonnare me hela skiten full a gädd-grädd-tårter. Å så i en kurva så vek sej fanskapet å drog mej med utför en brant å skithög slänt, å ja tänkte att får ja hela jävvvla släpet ovanpå hytten så ä de ajöss, så ja vred åt sidan så vi rulla utför. Å inte fan hade ja nå bälte, eller så…Skål, förresten!”

Han höll fast sig i sängen. Det var mörkt, och han kunde gudskelov inte se persikofärgen på tapeterna. Sängen vred sig runt, samtidigt som den gungade upp och ner, och förutom att han var rädd för att falla ur, så mådde han fruktansvärt illa. Bastusessionen hade varit värre än han hade trott att den skulle bli. Hett som i Hades, kyligt vatten i en stor hink där det låg ölburkar på lur, färskt björkris. Det var ok. Men hennes pappa! Nästan genast hade hans monoklar blivit fullständigt immiga och ogenomskinliga, och det var ju bra, men det han hade förlorat i syn hade han tagit igen i tal. Och allt hans tal hade gällt frukter och bär och hans dotter och fru. ”Du vet, man måste ta dem när de är som bäst. Som godast! Allra bäst är de precis när de går över från kart till moget – då är de som sprängfyllda av allt som är bäst! Sedan blir de ju mognare, och då kan de också vara bra – det skålar vi på! Skål! Som nu med frugan. Nu är hon ju nästan lite övermogen. Fruktköttet är nästan lite för mjukt, du vet. Sött och så, och än så länge vill flugorna dit. Det skålar vi på, va! Du skulle väl inte heller ha nåt emot det, va? Skål på dej! Men snart vet du, snart ruttnar det, eller torkar in som en gammal julapelsin. Och då är det bara skit! Det vill ju ingen ha, eller hur? Men min dotter! Mitt lilla bär! Hon är ju fortfarande härlig, va? Fast och fin och inte ett dugg övermogen. Inte än. Så det gäller att passa på! Det skålar vi på, eller hur! Skål! Skål, säger jag! Fast en sak är jag förbannad på dig för, det ska du veta! Nu innan vi skulle basta så gick jag ner för att ta mitt björnbär, och då var det borta. Du tog mitt bär, din jävel! Skål!”

Han hade rullat av henne, bort till sin sida av sängen. Hon låg kvar på mage och var fruktansvärt öm. Så här gjorde han alltid när hon var hemma och hälsade på. Hon ville inte att hon skulle komma hem något mer.
Han hade tömt sig i henne. Han hade tagit henne hårt. Ett riktigt härligt raggarknull, och nu låg hon där med ändan i vädret och kved. Det var bra. Fan, jag måste pissa, tänkte han och gick upp.
Hon vaknade plötsligt. Det var alldeles mörkt, men hon visste att körsbären hängde där på väggarna runt henne. Vad var det? Vad var det? Hon lyssnade. Det var inget. Bara vinden. Det blåste i natten och hon hade fönstret en aning på glänt. Små kvistar och löv flög ute i mörkret och lät som krafset av små fötter och klor på taket. En häftig vindil fick gardinen att bukta in i rummet, som om en tjockmagad luftande stod där bakom, och dörren till rummet dunkade till lite dovt. Men det var något med dörren. Hon hade låst om sig, och det hade låtit som om någon tyst hade försökt öppna den och sedan släppt dörrvredet igen lite för fort.
Det kanske var han som stod där utanför, alldeles stilla för att ingen skulle höra. Varför var hon här igen? Varför återvände hon? Hon log, för att nu visste hon. Hon tänkte aldrig mer komma tillbaks.