Jag vaknar av att jag går. Natten har blivit till dag. Fåglarna kvittrar och Svensson cyklar till sina arbeten.
Känner mig sliten. Mitt minne är tappat men den bittra eftersmaken påminner mig om att mitt namn är Adam.

Min mun är som öken, behövs fyllas på. Min kropp behöver sin medicin. Men jag vill inte.
Jag är van. Har vart med om svarta tider för. Det löser sig, nu vill jag bara hem och sova.

Jag ser mitt hem, tio meter kvar sen är jag i min bekväma säng. Känner mig lättad. Jag vill bara sova nu. Orkar inte känna det här igen.
Jag stannar utanför dörren, letar efter min nyckel. Vänster ficka tom, höger likaså. Bakfickan innehåller ett platt paket Blend, den andra är tom.
Är för trött för att bli sned. Jag är van. Det fixar sig.
Medan jag letar känner jag att jag har något på ryggen.
Jag tittar efter. Det är en svart ryggsäck. Förvånad öppnar jag den. Ett paraply och 3000 spänn ligger på botten.
Jag flinar till, ingen aning om vems ryggsäcken är. Men ingen nyckel.
Jag provar att rycka i dörren och flux så är den öppen.

Jag går lättad in. Nu är det bara att väcka mor.
Jag sätter på mig luvan, vill inte att hon ska se att jag är i detta skick.
Jag plingar på, samtidigt märker jag att ett rakt sår går över mina fingrar. Ser ut att härstamma från en kniv.
Jag bryr mig inte.
Mamma öppnar dörren och ser nyvaken ut.
Hon stirrar på mig och frågar
- Vart har du varit?
Jag svarar inte utan traskar in. Jag har inget svar. Jag vet ju inte vart jag har varit.
Jag går in på toa för att skölja det torkade blodet som fyller min hand.

När spegeln möter mig får jag en fet jävla spark rakt in i hjärtat.
Jag slutar andas, känner hur paniken börjar flöda. Jag är livrädd. Vill försvinna.
Vill inte se, men jag gör det ändå.
Tar av mig luvan, tar bort håret som skymmer halva ansiktet.

Jag ser förjävlig ut.
Ögonbrynet hänger, läppen sprucken och torkat blod döljer hela mig. Ögat är rött.
Hela jag är paj. Försöker minnas men allt är svart. Vad har hänt med mig? Har jag ramlat? Har jag fått stryk?

Bakom den sabbade fasaden så är min själ laddad av sorg. I mina bruna ögon, som alltid utstrålat glädje, bor nu en grå sörja av sorg.

Vafan har hänt med mig?

Ett misslyckat fyllo med blackouter som vardag. Jag vill inte vara den jag är. Jag är ju för fan 17 år. Jag vill spela biljard med mina vänner, vill kika på film och käka popcorn, vill plugga tills natten säger till. Jag vill vara som alla andra. En del av mångfalden.
Jag vill få ett slut på det här. Vill bli normal.
Vill fylla mina ögon med glädje igen. Men jag har ett sug.
Jag vill dricka men ändå inte.
Jag släpper tankarna ett tag.

Vrider på kranen, blötlägger några pappersbitar. Börjar dutta i de öppna såren.. Det svider till och blodet börjar ta fart igen.
Tvättställets rena vita förvandlats till en nyans av rosa och rött.
Mitt under reparationen så ser jag något jag inte vill se.
Bakom fyllot står en ängel.
Sorgen lägger i femman och paniken kommer med turbo.
Hon får inte se sin bror i detta skick. Hon står där med sina blåa ögon och ser hur hennes bror kastar bort sitt liv.
En fyraåring ska inte se sånt. Jag ber henne gå och försäkrar henne om att jag mår bra, men vem som helst skulle kunna intyga motsatsen.
Hon går och jag fortsätter min operation.
Det mesta av blodet är borta men jag ser fortfarande ut som ett monster.
Den enda sunda lösningen jag har är att somna och hoppas att detta bara är en dröm.
Jag står och inbillar mig att detta inte är verklighet. Det är bara en mardröm. Jag kommer att vakna hel. Ingeting har hänt.
På något konstigt sätt går jag på mina fantasier och slocknar i min säng.


Tre timmar senare

Vad har du gjort min son?
Jag vaknar till.
Vad har du gjort? Hör jag igen fast högre.
Fan det var ingen dröm. Jag svarar att jag mår bra. Lögn. Jag mår piss och behöver en sup.
En bassäng med sprit.
Jag måste sticka. Vill inte visa mig. Min mor är värd en finare son, mina syskon värd en finare bror. Shit! Måste bort! Går på skakiga ben till hallen, tar på mig skorna och flyr.
Stänger dörren och går helt paj ner för trappan.

Utanför tänder jag en cigg. Den passar bra nu. Helt jävla underbart.
Drar långa djupa bloss. Glödens knaster får mig att koppla bort verkligheten en stund.
Bara en stund. Sen kommer det där begäret igen.
Att försvinna, virvlas upp i spritens ånga och bara vara väck. Inga känslor. Ingenting. Bara svart.
Jag vill inte dricka men jag vill.

Måste vara nykter nu, mitt ansikte är ett bevis på att jag inte tål det här.
Jag ska aldrig i hela mitt liv dricka igen, nu är det slut. Men jag har ett begär.
Jag känner mig vilsen, förvirrad. Det gör ont överallt. Hjärtat, hjärnan, fejjan. Tankarna är värst. De förvirrande fruktansvärda tankarna som bara borrar sönder skallen. Det är en oerhörd smärta, men en självförvållad. Jag vill inte känna det här.
Tankarna maler på, de göder mitt sug men jag ska vara nykter. Jag ska inte dricka. Vill inte och kan inte.


10 timmar senare…

Hjärtat pumpar panikslaget. Jag gömmer mig bakom en brevlåda. Det våta gräset kyler ner mina knän. Jag hör röster, ser skuggor. Fyra snubbar går omkring med slagträn. De är på jakt, jag är bytet. Rädslan får mig att skaka. Inte igen, fan inte igen.
Jag hukar mig ner så långt ner jag kan, det enda trygga är andedräkten av vinet jag nyss svepte.
Samma visa varje gång, om och om igen. Att jag aldrig fattar. Det här är den absolut sista fyllan i mitt lilla liv, nu är det nog. Jag ska bli en av er, jag ska träna, borsta tänderna, slänga sopor, skratta. Jag ska bli en Svensson, men jag har ett begär.