Jag kan sänka min röst och viska det mycket långsamt

jag kan skrika ut det med ekot av min vildaste stämma

jag kan måla det med den största pensel jag kan hitta

och jag kan skriva det mjukt i sanden med mitt finger.


Jag kan peka ut det bland alla kalla stjärnorna i skyn

jag kan se det på mina grubblande miner i spegeln

jag kan höra det i rytmen av alla främlingars steg

och jag kan hitta det i dina ledsna drag, just nu.


Jag kan känna det i barnets fruktansvärda gråt

jag kan komma ihåg det i alla min mors kramar

och jag kan läsa det mellan raderna av dina ord

att kärleken är det enda som till sist betyder nåt.