Den där björken.
Vit med svarta sår.

Grenar med knak, rädsla i.
Grenar som bar mina tio år.

Ju längre upp jag kom
Ju mer makt hade vinden.

Ett svajande.

Höger vänster i ett vackert tempo.
Ett tempo som höll min blick över gatan.
Som en pirat på en mast vakade jag över de rödgula betong husen.



Jag såg långt.

Hela gatan lång.

Fullgubbarna som kastade bort sitt liv i de gröna påsarna.
De nya svarta barnen som lekte på ny mark.
Tonårspojkar med trimmade mopeder.

Den björken gav mig trygghet.

Att kunna kontrollera.
Att veta att ett knak så är smärtan inne.

Det var spänning.

Det var ett bra träd.