Gräset var grönt och det smakade gräs.
Det gjorde honom mätt.
Ingen klagan.

Solen var framme och smekte honom över huvudet.
En kärleksfull närhet.

Han tog tugga efter tugga, drog upp huvudet och körde några fullblods tittningar över åkern.
Det var lugnt.

Gräset gödde upp tröttheten som snart inte skulle bli av.
Men gräset mättade och solen var snäll.
Ingen klagan.


100 meter från en middagen
satt en spänd man med bössan i hand.

Försökte sikta, trycka av men solen var för vass.

Med fingrarna på hugg så gav inte det vilda gröna lugn.

Vafan han ska ju snart släcka ett rådjur, måste sitta perfekt, svärfarsan är hård.
Vafan tiden rinner ju, måste ju dra in till stan för att hämta upp sonen från träningen.
Vafan frugan är på semester.
Vafan hon har ju vart otrogen förr.
Vafan ni fattar ju.

Måste knäppa den satans gräsätaren, tiden rinner ju.

Med en närhet i orons värld tryckte han av och träffade denna oskyldiga
precis vid hjärtat.

Ett perfekt skott.
Riktigt fint.

Som svärfarsan kommer att berömma.

En lättad människa lämnade det gröna vilda.


Rådjuret vann ändå.

Jag tror han var lyckligast.