Dom ser det jag visar
Men inte mig..
De stirrar timmar in och timmar ut
men de ser mig inte

Jag klingar falskt
Som en skrattmaskin
Men ingen märker skillnad

Utan egen talförmåga
kan jag inte skrika åt dem
Ibland när jag försöker protestera
När det svartnar..
Då slår dom mig
Hårt

Jag tvingas lysa
de gillar mitt sken
Mina ben går inte att röra
jag kan inte fly iväg

Jag ser ner på min kropp
den lyser av ilska
Hela min själ skriker efter att bli sedd
ändå stirrar de fortfarande
med tomma blickar

Om nätterna när allt är tyst och stilla
står jag kvar på min vanliga plats
I mörkret
Avstängd och bortglömd

Har varit här i nästan hela mitt liv
Endast till deras behag
Det var länge sen jag gav upp drömmen
om att de skulle se mitt riktiga jag

Jag tvingas förevigt underhålla dem
tills jag inte längre passar dem i smak
tills jag kastas ut

Men jag väntar
på hoppet,
på att mina varv ska ta slut
Jag väntar
på friheten