ibland måste man skriva av sig
För att liksom avreagera sig,på något sätt

få de ur systemet

ungefär som att slå något när man blir arg
förutom att skriva är ett så mycket bättre sätt att avreagera sig på
(och då ska man ju nästan bara skriva utan att titta tillbaka på vad man egentligen skrivit,eller hur?)

så,vad hände den dagen då?
för jag känner att jag måste påminna mig själv,istället för att förtränga de.
Men kommer jag ihåg allt?
De är över ett år sen de hände,snart ett och ett halvt.
Men har de verkligen tagit så lång tid?
De känns som om jag stått på samma plats,samma ruta.
För de har ju varken hänt någonting i utredningen eller när de gäller mitt eget psyke.
Jag kommer fortfarande ihåg känslan innan jag skulle träffa honom.
Förväntansfull.
Och jag kommer ihåg att solen sken,och de var rätt härlig frisk luft.
Men jag kommer också ihåg att efter DET så gick solen i moln och de blåste kallt,jag frös (t.o.m min mor kommer ihåg att jag frös så fruktansvärt när jag hade kommit hem).

Men hur var det då?
Jo,jag satt ju med S och R på bussen.
Dom båda skulle träffa J,och de skulle ju jag med.
Men jag skulle träffa honom innan dess och dom skulle självklart ringa mig iomed att jag inte hittade i den stan.
Dom skulle ringa vid... ett,dvs en timme efter att jag träffat honom.
Jag träffade på E också ja,när vi alla gick av. Men de blev bara en liten kort hälsning iomed att han skulle precis på bussen då.
Jag sa hej då till S och R och tänkte för mig själv hur jag skulle gå till den vägen jag såg att HAN hade stått på när vi åkte förbi med bussen.
Där jag skulle träffa honom. Oh,vad jag önskar att R och S hade följt med. Men dom skulle ju träffa J... Och han stod där. Jag hade inga alls förväntningar om vad som skulle ske.
Ett vanligt möte,gå runt och snacka lite. Självklart. Vad annars?
Han log ett såntdär äckligt hånleende när jag kom fram. Vad menade han med det? Ett snabbt "tjena" och sen började vi prata om allt möjligt medans vi gick. Men hånflinet suddades inte bort,tvärtom. Och han började prata om alla människor han slagit,sparkat sönder en killes käke. Jag frös verkligen till där. Han log,fortsatte snacka om alla människor han slagit ner,dom flesta hade åkt in på sjukhus och skit. Och han såg rakt igenom mig,såg att jag verkligen ville vara någon annanstans just då,såg min rädsla. Då log han ännu mer.

Utan att ha tänkt på de så hade vi gått mot en skog,och han gick in i den,utan stig eller någonting. Men han kunde vägen ändå,visste vart han skulle svänga osv. Jag följde ju efter. Vad skulle jag annars göra? Jag var som förhäxad,lydde minsta vink. Jag ville inte bli nedslagen,jag ville bara därifrån. Han stannade upp helt plötsligt,rannsakade mig upp o ner. Klagat på mina kläder hade han gjort innan. Jag visste att något var fel,men kunde inte sätta fingret på vad. Det var någonting fel,mycket fel. Luften kändes främmande. Han drog mig till sig och stoppade in sin tunga i min,och jag ville bara spy. Han höll mig i ett järngrepp och jag visste att jag inte skulle komma loss förrän han var klar. Han tvingade ned mig på marken och vände på mig. Doggy. Jag kände mig äcklig och skamsen. Jag grät,jag blödde,jag gick sönder hela jag. Tusen bitar av mig föll ned på marken och dom ligger fortfarande kvar där,ute i skogen. Jag visste från den punkten att allting skulle aldrig bli sig likt igen. Han tyckte jag var äcklig som blödde och ville inte fortsätta. Han tog på sig kläder,jag tog på mig kläder. Jag kunde fortfarande inte fatta. Hela min livsglädje låg fortfarande på marken,i tusen bitar. Jag stod som fastfrusen och han tittade plötsligt på mig och sa: så farligt var de väl inte? Jag tittade ned på marken. Yep,bitarna låg ännu kvar och jag kunde inte få mig själv att sätta mig ned på knä o plocka upp dom. Han gick ut ur skogen samma väg som vi kom ifrån,och jag följde vilset efter. När vi kom ut förklarade han vägen tillbaka till busstationen. Jag ville bara gråta,skrika,vad fan som helst. Men jag kunde inte. Han klappade mig på axeln och gick. Jag stod ännu kvar innan jag insåg att jag var tvungen att gå tillbaka.
Mina kompisar hade ännu inte ringt.

När jag gick kom fram till busstationen stod jag där i en halvtimme. Ingen ringde. Jag försökte intala mig själv att dom snart skulle ringa,då skulle jag få berätta allt och det skulle bli bra igen,jag skulle bli hel. Men dom ringde inte. Jag gick omkring där på stan,kanske jag skulle möta på dom. Men de gjorde jag inte.I tre timmar strövade jag omkring,letade efter mina kompisar,mig själv,vad fan som helst som kunde förklara vad som hade hänt. För jag visste det inte själv. Hur hade jag kunnat låta det ske?
Jag frös. Huttrade. Det var molnigt o blåste kallt. Jag stod vid busstationen och väntade på bussen hem. Dom hade ännu inte ringt. Jag satt och pratade med en trevlig gammal tant rätt länge i väntan på bussen. Jag ville berätta för henne vad som hade hänt,men jag kunde inte förmå mig de. Hon skulle tycka jag var äcklig,eller vad som helst.
Bussen kom,jag klev på och satt i tjugo minuter och skakade och frös innan jag äntligen var hemma. Jag ville gråta,men varför kunde jag fortfarande inte göra de för? Jag ville skrika,sparka,men jag kunde inte. Vad hade hänt med alla mina känslor?
När jag kom hem frågade mamma hur de hade varit. Jag berättade att R aldrig hade ringt som hon lovat. Sen ville jag inte prata om de mer,för jag frös så mycket. Jag la mig ned i badkaret för att ta mig ett avkopplande bad och tvätta av mig allt. Jag kände mig så oerhört smutsig. Jag skrubbade och skrubbade och skrubbade. Jag skrubbade tills de blödde,men jag kände mig fortfarande inte ren. Slog huvudet mot badrumsväggen.

Äckel,äckel,äckel. Skam. Smutsig. Lortig. Fyfan för dig...



Du tog sönder mig och lämnade kvar ett skal med något äckligt inuti
Det skalet känner inte någonting längre