Idag kom jag hem.
Vi pratade i två timmar.
Om saknaden.

Jag lägger mig sakta ner i sängen.
Kan nästan känna hur det hade vart med dig,
mellan lakanen.

Ditt vackra ansikte blir ett leende.
Jag kan inte känna som du känner,
men allt du sa stämde.

Mina ögon glittrar av tårar jag fäller.
Du finns så nära mig, men ändå utom räckhåll.
Jag stänger mina ögon för att enklare kunna hålla dig närme.

Jag tänker på våra minnen, våra egna stunder.
Allt vi gjorde, allt vi gör.
Varje sekund blir minuter.

Om du, som jag ligger vaken.
Kan du säkert höra mitt hjärta...
höra hur det tjuter