Och med ditt svärd
banade du dig väg
genom törnbuskars snår
red över det knappt
framkomliga landskapet

den breda floden där ännu ingen
lyckats ta sig över
utan utmattade fått vända åter
den kämpade du dig över
som om det gällde
liv eller död
och kanske var det så
att målet hägrade så starkt
att ingenting annat spelade
någon roll

i dagar och nätter färdades du
utan att en enda gång
se dig om
smutsig, törstig, hungrig
och utmattad
nådde du till sist den plats
där du visste att dofter
och minnen från igår
där eldar som fortfarande brann
väntade på dig

och när svärdet föll ur din hand
solen gick upp ovan horisonten
när vänner från förr
kom dig till mötes
och du anade morgondagens stilla ro

det var då du visste
att du äntligen
kommit i hamn
att inget kunde vara större
än just det

och med den förvissningen
djupt i din själ
lät du rustningen falla