Vissa dagar
bara hatar jag dig
så kinderna ömmar
av skavande tänder
och fattar inte
hur så
störda männsiskor
som vi
kunde skaffa barn
tillsammans
det
kan lixom inte annat
än gå åt
fanders
och
jag undrar
om
mina ungar
och dina såklart
men mest mina
verkligen
kommer gå ur det här
hela och rena
stolta och stärkta
raka i ryggraden
när våra ryggradar
oftast verkar
ligga på golvet
och kråma

men så
ser jag ryggsäckarna
i hallen
med varsin banan i
sofforna
som står prydligt
bredvid varandra
framför TV:n
hunden som
ängsligt
gränslar hankatten
och juckar frenetiskt
fast hon borde veta
att det är lönlöst
tvätthögen
som bara växer
hur mycket man än
tittar på den

och inser

att vi
är rätt så

normala ändå