Dessa unkla gamla blommor, ligger fortfarande kvar i sina vaser. Det smärtar mig att jag har vetskap om varför de låg där till att börja med; De var desperata försök till försoning. Inväntan och hopp om förlåtelse. Hopp om förtröstan, eller bekräftelse. I konkret form var det den rädsla jag såg i hans äckliga små ögon. Rädsla att ha förlorat någon, råkat glömma något. Något obytbart. Eller var det kanske hopp om lättnad han ville ha, ett leende? Ett leende?! Ville han få henne att känna sig speciell nu när hon visste att han valt bort henne redan? Han ville nog få hopp om respons, kanske till och med tacksamhet. Så jävla självupptagen och naiv han var i sådana fall.
Dem luktade ju så gott förut, för länge sedan. När man var liten och blind och inte förstod - ens om man försökte - dofters tvetydighet. En ros förvillelse, eller en prästkrages mygel.
Nu luktar blommorna kattpiss och svek. Och överallt ligger dem i sina vaser runt om i huset. På bordet, i vardagsrummet, vid fönstret, brevid sängen. Hela tiden blir jag påmind om varför dem stod där från början. De påminner mig om att alla hans drömmar - och mina, gick i kras. Men ändock står blommorna kvar. Nu liknar de döda kroppar, luktar inte av liv likt den livlöshet han impregnerade i henne dagen han lämnade henne ensam. Doften av ond och bråd död slingrar sig runt mina näsborrar och jag vill kräkas för en sekund. Jag blir sjuk av detta och yrar i sömnen:

Hon kommer inte förlåta dig oavsett.