Dagarna då lövens färg skiftar är här.
De blir så där lysande sköna att beskåda.
Jag beundrar deras mod.

Jag går genom höstens vindar, de ger mig vackert röda kinder.

Jag tänker hur det var för ett år sedan.
Då la jag inte märke till lövens förändring, inte hur vackert träden står.
Då skyndade jag mig in,
som om de var höstens fel att jag var ett vrak.

Jag går förbi ditt gamla skjul.

Där du bodde med din hund och dina laster.
Det gör inte ont att minnas längre.
Du är likt hösten,
något jag inte längre blundar för.

Jag tar en omväg för att få tänka av mig mer.

Jag tänker på mitt liv idag.
På att sorgen inte har någon årstid,
ingen bestämd dag.

Jag går in på grusvägen som leder mig hemåt.

Hösten är inte lika tung längre,
den har blivit vacker.