Vände timglaset ännu en gång denna väntan

och stirrade på sandens dans ner genom glasets kropp


visste inte var du fanns men kände doften,

av orden redan innan de nått dina fingrar


de fingrar som för inte längesen ritade hjärtan på min hud,

den där natten som för evigt tatuerats i mitt minne


minns hur du formade de vackra orden,

mellan våra nakna kroppar



minns dina viskningars djup i natten

stumma viskningar som levde i dina darrande händer



Här i min ensamhet bland tusen nattfjärilars dans,

vänder jag timglaset återigen

i väntan på dina teckningar på min hud,

och som om morgondagens ångest inte finns

låter jag sandkornen blandas med mina fallna tårar