Vinden spelar
med sorgsna strängar
det finns inga broar
som leder hem
i mörkaste natten
på farkost av vingar
han seglar helt ensam
och tänker på dem

På alla de andra
som trodde de visste
att de kände honom
precis som han var
som lät honom ängslas
och gråta av ångest
som skrattade hånfullt
när han lämnades kvar

Helt ensam därute
under himmelens stjärnor
så svag utav kölden
och med tårar av is
han längtar förtvivlat
efter lugnet i fjärran
och önskar han finner
sitt Paradis

Med ens stannar tiden
när han når horisonten
han lyfts ovan molnen
på vingar av dun
så glider han in
i den eviga dvalan
medan nattfågeln sjunger
så sorgset i skyn