På tomgång rullar vardagens bestyr iväg
i en hastighet hon inte kan känna.

Dagarna går, tiden försvinner och mer än hon anat
hamnade hon här alldeles för tidigt.

Avger en humuristisk sida utav glädje o posivitet
där jag tror att hon vill att andra ska se henne som,
"Någon"

I vilket fall är hon säkert mindre än så
och kanske bör jag visa att hon inte behöver och
att att hon inte är den hon tror sig vilja vara
i hennes identitetsmoral.

Borde antagligen avvisa de mindre glädjeämnen
som tynger ner och istället insakaffa de visdomsord
jag betäcknar goda för henne att utgå ifrån.

Rörelsens hastighet, förs med åldern framåt och visar
inte alla stopp innan vi når slutet
alldeles för tidigt.

Vissa anser att det kan vara början.

Annat, som ljuset o naturen är i tillförsikt skapt
åt oss att unnas och njutas utav
utan lathet o gråt.

Vi bör visa andra den glädje vi själva vill ha
precis som hon gör
även att det faktiskt kan det vara tungt,
när vi inte vet
vem vi är.

Den identitet som bor inom henne bör vara hennes tillflyktsort,
hennes egen värdighet att rymma till och inskaffa styrka.
Då hon medger att hon vill vara mer än det hon är.

Trots att hennes inställning är
"a nobody is nothing"
och
"an anybody is something"
bör hon till varje pris och uppgivande
lyssna till det egenvärde och den inre orten
hon besitter inom sig.

Människan är kapabel till allt hon vill, när hon vill.
Att lyssna till sin inre röst, bör hjälpa, kanske
kommer männskor runtomkring att se, att även hon
är mänsklig.