det gör inte längre lika ont
det känns inte längre
känns nästan inte alls

uniformerna har sina rutiner
uniformsrutiner
blåsvarta ljus som bedövar

överbefälen uppvaktar
kastar upp henne
i den vassa
lösryckta
öppningen

hon blinkar
andas oemotståndligt
och faller

utför stupet
ner i mörkret

olust och illamående
trevande spindelben
fjuniga lösryckta

hon är utlämnad
hon är förlorad

men mörkret viskar
mörkret sjunger sakta

oáda na góndo
dána gon dáno

och gråter

vi
vi fortsätter
med våra rutiner
våra vardagsrutiner

Kyrie eleison
Herre förbarma dig