Hon tog emot lappen med ett fåraktigt leende som gick från öra till öra. Hela hon darrade av upphetsning, och fast hon försökte dölja det märkte Jonas hennes enorma känsloutbrott. Han flinade och gav henne ett menande ögonkast, men hans egen mage var även den fylld med kolsyra, fjärilar och myror.

De stod där på den svagt upplysta gångstigen, båda lite handfallna och väntade på den andres drag. Lisa tittade ner i marken och skruvade besvärat på sig. Till sist harklade Jonas sig och tog till orda:
- Jaa, vi ses väl på fredag då... Eller inte "väl". Vi ses. Han smekte tafatt hennes kind och gick sedan därifrån med målmedvetna men något vingliga steg.

När han kommit utom synhåll för Lisa suckade han uppgivet och gömde ansiktet i händerna. Varför var han en sådan förlorare?! Kunde han aldrig säga något självsäkert och coolt? Allt hade ju gått precis enligt regelboken, och så kommer han med en så lam avslutning. Lisa skulle säkert dra sig ur... Hans hjärna målade upp diverse skräckscenarion medan han gick hem, innerst inne ganska nöjd med sig själv.





Under tiden stod Lisa kvar i skenet från gatlampan och tittade drömmande åt det håll Jonas försvunnit. Hon kände sig som om hon nyss skrapat fram en miljon. En väldig attraktiv sådan.

Hon kunde knappt fatta vad som hade hänt. För mindre än en timme sedan hade hon stått med tårfyllda ögon och skrikit halsen av sig på en av sina närmaste vänner, Joel, och trott hennes liv var slut. Joel hade avslöjat hemligheten. Lisas hemliga crush på Jonas. Egentligen var det mer som en extrem besatthet, kunde hon äntligen erkänna för sig själv. Och han hade inte berättat för vem som helst heller, utan för pojken med det stora P:et, Jonas himself.

Sviken, ensam och övertygad om att allt var över hade hon varit på väg hem i mörkret, när han plötsligt stod där framför henne, vackrare än någonsin i sitt rufsiga hår och bar överkropp. Lisa kände en konstig deja vu-känsla, men sen kom hon på det: Detta hade hänt en gång innan, då mitt i natten i hennes drömmar. Nu stod han där, totalt verklig. Lisa hade flämtat efter andan så hårt att hon satte i halsen och Jonas fick dunka henne i ryggen. När hon äntligen fick luft igen nästan viskade hon:
- Dubbel förudmjukelse... Hånskratta du, för all del.
Och Jonas hade skrattat, som om det hon sagt var hysteriskt roligt, medan hon själv stod där och funderade över om han skulle håna henne eller känna medlidande för henne, för att hon, en total främling, var kär i honom, Guds egen nedsände. Hon hade inte vetat vilket som skulle vara värst. Hennes ögon hade blivit runda som tallrikar när han lite nonchalant höll upp en lapp framför henne och sa:
- Du, jag och ett gäng musiker på fredag?
Sedan hade han lett det där leendet som gjorde henne knäsvag och yr på samma gång.

Hade han bjudit henne på konsert? Henne? Jonas? Hon hade uttalat det ord hon haft på läpparna de senaste minuterna:
- Va?
Jonas hade bara tittat forskande på henne och sedan flinat.
- Eller jag menar ja! Ja.
Hon hade varit i ett tillstånd av fullkomlig hjärndöd, så hon hade väntat tills han sa något. Till sist hade han stuckit han lappen i handen på henne och hon såg hans läppar röra sig, men hon hade inte uppfattat vad de sa. Och till sist hade han smekt hennes kind! Blodet rusade fortfarande genom hennes kropp efter beröringen, och hon trodde hon skulle implodera.