Jag är så jävla trött
på brustna hjärtan och kärlekspoem
men likt förbannat så sitter jag här
och sliter kronbladen av prästkragen

Jag har hört allt det där
om att aldrig ge upp
men jag vet inte om jag tror så mycket på det
längre

Jag menar;
Sitter man och slår huvudet mot en sten
så är det fan inte stenen som spricker först