Vi börjar lugnt. "Plocka äpplen", säger Pernilla och visar med överdrivna rörelser så hela gruppen hänger med från början.

10 minuter senare är passet i full gång med ett representativt discodunk för att hålla rytm och fart. Belysningen är dämpad, vilket gör att det är svårt att se ansiktena på de andra deltagarna. Det får i alla fall mig att känna mig lite mindre uttittad, när jag svänger armarna i ett försök att göra väderkvarnen.

Efter en den trevande inledningen påbörjas en prövning av kroppens motorik. Kroppskoordinationen får bevisa vad den går för, det gäller att hålla tungan rätt i mun. Värmen stiger i våra kroppar, och rummet översköljs av genuin mänsklig svettlukt.

"Armar upp, och så benen", skriker Pernilla som nu är helt uppslukad i varenda rörelse.

Jag fäster först blicken på en äldre herre som verkar göra varenda rörelse bakvänt, men byter till en smidig något yngre dam som verkar gjort detta förut. Armarna upp, ner, höger, vänster, samtidigt som benen ska göra rörelser i motsatt riktning.

Det snurrar för många, det märks tydligt när vi ska springa i cirkeln. Det blir små kollisioner, någon faller innan cirkeln blir intakt och löpningen kan påbörjas.

"Glöm inte att andas", säger Pernilla uppmanande.

I kör pustar och frustar gruppen, som om de just kommit upp till ytan efter ett världsrekordförsök i djupdykning. Ändå är vi bara halvvägs in i passet. Pernilla märker att gruppen tagit mycket stryk och tillåter en vattenpaus. En lättnadens suck hörs genom lokalen och uttorkade tar sig var och en sina vattenposter.

Jag småpratar lite med några deltagare. Inte många originella tankar man spottar ur sig under rådande omständigheter. En äldre herre tar till orda. Jag tror det är samma person lekte spegelvänd gympa tidigare. Jag anstränger mig för att höra vad han säger. Det är svårt. Allt är oreda. Orden trasslar. Han tar djupa och ansträngda andetag mellan varje ord och orkar inte riktigt rå orden i hamn till en hel mening. Han sänker blicken och meningen går förlorad, samtidigt skriker Pernilla att det är dags att röra på fläsket igen.

"Kom igen nu, vila får ni göra någon annanstans", ryter Pernilla och tvingar gruppen upp på tå igen.

Vi tar emot order om att springa på stället. Deltagarnas olika kroppsbyggnad blir märkbar när vi sedan studsar runt i cirkeln. Fettvalkar kan varken döljas av stora eller tajta tröjor. Någon försöker febrilt rätta till sitt hårband, men misslyckas, tar istället bandet i handen och låter hårsvallet sväva okontrollerat. Här är alla utelämnade. Det är helt enkelt lönlöst upprätthålla någon typ av image. Ansträngningar att verka snygg eller sexig leder bara till onödigt bekymmer och ingen idé att ge sig in på. Det är fokus som gäller.

Efter passet ligger jag med en smärta i låren jag inte haft sedan tonårens växtvärk. Hjärnan kan dock slappna av när den inte behöver stå givakt och lyda order längre. Pernilla är i full fart med nästa grupp, och jag utanför hennes ansvarsdistrikt. Jag ligger i omklädningsrummet och tänker på att det skulle vara humoristiskt att filma nybörjarpassen. Omedelbar succé på Youtube. Jag vet dock inte hur känsliga deltagarna är för sådana påhitt. Lagen säger ju att man inte får fota människor i kränkande situationer, så det känns en smula kört.

Men tanken - den behåller jag.