Det är ju då

jag borde sova -

i nattens tysta

mörker


men tanken på dig

håller mig vaken


timme efter timme

minut för minut

virvlar du runt

i mitt huvud

smeker du min hud

viskar du de ord

som får

all min evighetslängtan

att fälla höstens

första tårar


*

vaknar i gryningen

med kärleken

till dig

så djupt förankrad

i själen


och precis som om

du nyss var här

förnimmer jag

din doft

så levande, lockande

manlig och mjuk



men så plötsligt ser

jag den!

på min tårdränkta kudde

ligger den -


den så vackert

blodröda rosen


älskade -

varför dröjde du så

med att ge mig

detta tecken?


eller trodde du

att det kanske var

en dag

och en natt


för


sent?