En matta av absinthgrönt konstgräs
täcker min åtrå utan att för den skull ge svalka
Rosor röda som blod och vin
med stolt hållning i kristallvasen
utom den ljusröda där som ödmjukt böjer på nacken
den vrede jag känner
när du går hem
Visst, du har ett liv och ansvar
plikter och nöjen bortom min värld
men min vrede över att inte stå främst
är rödare än rosor och vin
min längtan och åtrå efter dig
är grön absinth flytande på konstgräs
Mitt hopp om en förändring är
svallande blå som tiden där ute
Vemodet är grått som strävar mot svart
Och du min vän är allt
men ändå bara en man bland andra män
som jag vill älska med
på konstgräsfällen framför kakelugnen
en gråsvart natt när månen skrattar grönt
Fri vers av Kicki Karlén
Publicerad 2005-10-16 14:36