men det är när jag blundar
och formar ditt skratt med händerna
som en dåres teckenspråk
och du börjar leva
mellan mina fingrar
en evig blindskrift i mitt ostyriga hår
trassliga lakan och gömda skratt
och jag måste upp
måste teckna dig
som du låg när jag såg dig sist
och det blir alltid samma streck
samma skuggor
när jag suddar kolet vid din käklinje
skrattgroparnas mjukhet
och glittret i dina ögon
som aldrig går återskapa
trassliga lakan och skuggor
märkt av kolstift
med baksidan av handen
stänger jag dina ögon
drar handen genom håret
och fastnar igen
Fri vers av Ensamma mamman
Publicerad 2009-11-16 23:10