det mesta av det som spirade
brann i blodet
och trevande sökte sig högre
och högre upp som i rus
har blommat ut
burit frukt
och dött
nu kastar det inte ens skuggor
över vägen jag går
man kan kalla det frid
och skammen
om den någonsin var min
har vigts till vilan
bara en stillsam saknad
sitter tyst vid min sida
vi talar sällan
det går an
Fri vers av Måna N. Berger
Publicerad 2011-07-05 10:31
Larz Gustafsson
Ro. Att slå sig till ro. Försona sig med tanken.
2011-07-05
Christine Sabel
så sorgset, så ärligt, ensamheten är vår följesven
2011-07-05