Han föll ner på knä framför mig och grät.
En ängel,
hans vingar var smutsiga och trasiga
rivsår och blod längs hela hans kropp.
Han såg på mig, mitt hjärta nästan stannade.
Det var han, mannen med vingar.
Ängeln från mina drömmars värld.
Jag såg all smärta i hans underbara isblå ögon.
En isande vind fick mig att återfå koncentrationen.
Det kunde inte vara sant,
sånt här händer inte.
Eller gör det?
Han stod där på knä och såg på mig.
Plötsligt tar han min hand och ler som bara han gör.
Han är så vacker, änglalik fastän han är fallen, skadad
Har du gett någon annan hjärtat som är mitt frågar han smärtfullt
Jag drar efter andan,
Nej, mitt hjärta är till dig givet och kan inte ges bort en andra gång.
Han drar ner mig så jag sitter intill honom,
Jag känner hur hans starka armar håller mig kvar.
Försiktig lindar jag mina armar runt honom och vilar huvudet mot hans axel.
Jag känner hans varma andetag mot min panna.
Stunden vi båda längtat efter, att få vara i varandras famn.
Äntligen.
Men vad krävdes för att nå hit?
Smärta, blod och tårar
Hans vingar är brutna, hans kropp sårad.
Jag sörjde och gick vidare i tron om att han inte fanns.
Nu sitter vi här i nuet med dåtidens forna glans.
Aldrig förr har natten varit så skön och daggen glimmat så vackert
som nu när min älskade finns i min famn.
Drömmen blev till hopp och hoppet blev till verklighet.
Fri vers av Coldasice
Publicerad 2012-06-07 02:30