Han berättade om dom uppenbarelser han siktat i vattnet, om det som stod skrivet i dess varje droppe. Och det framstod för mej då: Varje plats är densamma, och varje hjärta slår, och det som inte slår är dött. Och varje människa är densamma, varje husdjur och alla rum likadana, all smuts lika smutsig och det rena lika rent som det andra. Inget berg unikt, ingen sjö mer eller mindre våt, ingen okänd vildmark eller stad med skillnad. Allt är och samtidigt så är inget. Som med dessa meningar om hundra år, precis samma som för hundra år sedan – inget bröllop eller smycke vitare än något annat, eller äpplen rödare och mognare än någon annan frukt. Jag bar allt detta och mycket mer, en längre tid och vidare, likt skyarna en gång bar öknarna i sina breda munnar.
Fri vers (Prosapoesi)
av John Billdal
Publicerad 2013-07-21 04:07