Jag ropar så högt jag kan, men mitt skrik stannar innanför horisonten,
Världen är full av dårar,
Och omkringirrande idioter.
Sångerna som fyller mig,
Når inte ut,
För att omfamna mänskligheten.
Ögon som stirrar,
Fötter som snubblar,
Och springer vilse,
I hjärtats mörklagda korridorer.
Trubadurernas visor,
Ekar inte längre med sina melodier,
Svunna tider som rispar sår,
I vimmelkantiga stuprännor,
Längs väderbitna stigar.
Innanför ögonvrån.
Jag ropar så högt jag kan,
Men mitt skrik stannar innanför horisonten,
Det finns ingen väg ut,
Om jag inte river sönder ridåerna,
Och klättrar på stjärnorna.
Nu är det dags att följa ekot av mina skrik,
Nu är det dags att slunga mig uppåt,
Fiskmåsarna skriker mitt namn,
Och jag svarar.
Fri vers (Fri form)
av Trubbelmakaren
Publicerad 2014-12-03 06:56