Glömma Gårdagen, gömma den
inom sig, - i smäktande vågor,
som slår emot Minnets strand;-
Nersvalda stunder kommer, ibland -
upp till ytan, igen, - med fradga
uppå skulten, belysta av solsken, -
- samma, nu, som för längesen, -
i den evighet, som rullat förbi,
likt Ormen i stenröset, - vilken,
gulögd såg oss, - utan att blinka.
Fri vers av Marianne Räf
Publicerad 2015-08-14 10:29
Bossepoet från Österbotten
Bra rym och textflöde.
2015-08-19
byggpoeten
Bra och text som fastnar, tänkvärt:)
2015-08-14
ResenärGenomLivet
Bra skrivet...
2015-08-14
Dan Myrbeck
Bravo! Bra belyst.
2015-08-14
Marita Ohlquist
Bra, tänkvärd text om livet!
2015-08-14
KattenKin
Snygg metafor, gillar texten!
2015-08-14