vi målar väggarna gröna
klär dem i vårt ångestfyllda ljus
medans tiden växer ockra och mossgrön
fram längs vår fasad
binder du ihop våra själar
med tunnaste silvertråd
för att symbolisera livet:
det bär eller brister
det var för mig det bar
och för dig det brast
när du störtade genom luften
slog hårt i marken
kanske borde jag ha stått där
för att ta emot dig
ta smällen
men min uppmärksamhet
var någon annanstans
i det vilda snåret
tidens kretsar
band jag kransar av löven
gyllene skimmer, skogs grönt mörker
och allt ljus du spred över min himmel
förblindade mig när du tvinade trådar
desperata försök att hålla oss samman
du hade säkert lyckats
men du föll handlöst
föll för trycket och förgick dig
i tiden
ockran satte spår i dina tankar
lämnade mig ensam på en öde ö
och jag tänkte för mig själv
’det spelar ingen roll om jag räddar dig
du måste rädda dig själv’
Fri vers av Cecilia H
Publicerad 2006-05-04 22:59