Solstrale… blyertsteckning 1992…
isen lade sig sakta
byggdes ur molekyler
de vita snökristallerna
allt det frostrosor är
bevisen klarnade skönjdes
dagens ljusreflexer viskade
jag som speglar mig i verket
ser att ansiktet är mitt eget
andades ånga ur munnen
cirklade mot glasklar yta
ansiktet var borta för alltid
en gång såg jag mig hel där
innan frosten skrinlade
landskapet i sitt skimmer
flyttade värmen söderut
jag kunde inte se mig längre
sedan minns jag inget mer
frosten tog mina anletsdrag
suddade ut leende ögonblick
isen svalde min tillhörighet
utsåendet av kylans nypor
frostens grepp om mitt vara
sökte jag uppfinna nytt jag
bröt mig loss ur isens grepp
solen smälte all denna is
lämnade allt i dagen att se
som gömts i dunkelt dis
fram vaskades styrkan i mig
urkraften återspeglades
skönheten strålade klar
den inre förmågan befriades
hästkrafterna återvände
sammanförde mig med hjorden
blev ett med flockens rörelse
jordens grönska mättade oss
levde som aldrig någonsin förut
Fri vers (Prosapoesi)
av Solstrale
Publicerad 2016-09-29 17:13
ej medlem längre
ja, den sista versen är särskilt bedårande och mycket fint, slutet i ett stycke är viktigt, väldigt...svårt att få till bra slut, det är min erfarenhet, men här har det lyckats till den grad att det är svårt att överträffa...
2016-09-30
Kim
Älskar bl a den där raden: blev ett med flockens rörelse och så vidare. Kraften som kom före och slutraden förstås!
2016-09-29