Tänk vilken ynnest,
en sådan ynnest,
att få studera världen.
Att låta sitt eget
sinne få blomstra,
och att få bli en lärd en.
Att vandra
i Upsaliæ salar,
och alldeles alltjämt få stå.
På de stora, så stora,
giganternas axlar
varpå vi saker förstå.
Att se Carolina,
du rediviva,
klippan i stormens öga.
Vid dina bragder
är mina bragder
så alldeles, alldeles föga.
Bunden vers (Rim)
av erikspoesi
Publicerad 2019-02-05 21:25
objekt3
Välsmitt
2019-02-05