jag balanserar på en egg. ömsom är jag övertygad att jag inte faller, ömsom vacklar jag och måste vifta kontrollerat med armarna, ömsom låter jag mig bara följa den som håller kniven i sin hand. och i stunder tar jag mig själv på fullaste allvar. utan krimskrams och glada tillrop.
så begriper jag att det krävs ett stort mått av tålamod och tillit på riktigt för någon att få se. mig.
knytnäven runt solroshjärtat var min att lossa.
Prosa av kerstin skriver
Publicerad 2020-04-26 08:52
ADI Nehlin
Fin och berörande text
2020-05-03