Dagen silas genom björkens längtan
solen värper
skapar oss i torkat uppvärmt hö
du ropar med ett glädjeskrik mitt namn
ropar så att bladen fladdrar
hjärtat byter ut allt syre
vi var så unga då vi ville kyrka barn
vi ville allt ett tag
och inuti en skogsglänt bortom havet
låg skuldens virke skrek åt mig åt sorgen
jag var en fladdrande låga
jag blev ett ursköljt kärl
som gnidits ren av guld
träden skrek mitt sanna namn så
fritt att nakenheten längtade till
dåtid - den enda värld jag kände
till
jag blev ett sår en öppning
sorgen starkare likt stål
allt jag aldrig känt blev erkänt
du är det skönaste mitt liv fått känna
du som döpte mig till störd
ett namn jag lärt mig älska. Nu.
Fri vers (Fri form)
av smultronbergen
Publicerad 2019-12-03 23:08