På tvären låg den. Kikaren.
De darriga händerna stillnade något.
Camus pesten var början
på min långa resa från knäckt över till
erövring av liv och stolthet. Idag hänvisar
de till den för att likna innehållet i den med
vår tids pandemi. Staden där jag rätade ut
allt som gick fel var Norrköping.
Det är ett sammanträffande att samma
bok kan få liknande effekter idag. Rädslan jag
upplevde då är nära. Stoltheten är något annorlunda
men synen på framtiden något liknande på ett märkligt
vis. Min person är undflyende. Jag läser kommentarer och
texter som överdriver andra människors egentliga syften.
Covid är ett prov i vuxenhet. Den är så väldigt mycket.
Består hjältar och finns godheten som en långsam
prövning. Är mänskligheten redo för förändring ?
Vad är en människa ? Är vi samtid och är friheten en
verklig frihet. Var det liv vi alla levde självvalt ? Var
vi skuggor av konstruktioner osynliga och om i vilken
grad? Vi räds det osynliga men ser vi människor på
allvar de osynliga makter som sakta smyger in och tar
över allas vår tillvaro. Jag tänker på äldrevården. Men
där finns en rad liknande exempel.
Den ligger där än. Kikaren. På tvären. Hur många
av oss plockar upp den. För den mot vår världs
alla skrymslen. Vrår.
Hur många av oss orkar när vi inte längre måste.
I skogen vandrar mina ben nästan varje dag.
Jag träffar dem. Patienterna. Drar runt dem på
stigar där jag växte upp. Pekar mot ön där jag som
barn tältade, berättar om kräftfisket och egenheterna
hos min far. Om det fyllda badkaret av levande kräftor
i hundratal.
Men kikaren är min. Den är din. Tyngden när den hängs
över halsen är påtaglig och minnet av den tunna
läderremmen är som minnet kring kräftfisket om kvällarna
med min far. Där låg en spänd föraning i luften.
En rädsla sammanbunden med en tydlig känsla av
ansvar. Något stort väntade.
Fri vers (Fri form)
av smultronbergen
Publicerad 2020-04-26 02:08
Gunnar Hilén
Oah, jag måste skaffa mig en kikare.
2020-04-26