Galleristen hade tänt inspirationsbelysningen, innan grottmålarnas nattsejour. Penselskaften var nedstuckna i det förflutnas minnesbank. Föreställningen kunde börja.
Jag mindes att Sanningssägaren kysste mina fingertoppar. Som numera förmedlades via en opersonlig telefonkommunikation.
Vårtgårdarna, jag hörde den skrattande rösten som ur det förflutnas minnesbank.
Såg henne lyfta doket från silverbrickan med kalken, måttglaset och spegelskärvorna. Invigningsritualens mässades entonigt i bakgrunden. Min kropps olika delar beskrevs noggrant och examinerande beskrivna, medan textens vulgära budskap lästes om och om igen.
Den gången, i ett förflutet, var hon som en vårvind obefläckad av syndiga tankar. Minnet förmedlades med den opersonliga telefonrösten.
Spelledarens röst förde i tid och rum, tillbaka minnens realitet.
Stenväggen var skrovlig när jag penetrerades med penselskaftets vassa udd. Utövarnas handavryck blev som dansande dervischer. Nakna könlösa i en förfluten forntid.
Eller var det nutidens medialitet som dansade med min minnesbank.
Kroppens känslosvall registrerade hur jag åter utnyttjades av mina vilda längtan att få bekräftelse.
Telefonens laddningsindikator blinkade varnande. Snart var tiden, för lyckoruset bara ett minne.
Jag skulle på nytt ledas till minnets bergstopp, där hon alltid bekräftad min manlighet, medan de odeflorerade trummorna dunkade, naturskinnspända fram lyckoruset.
© Bosse 26 april 2020.
Prosa (Kortnovell)
av Bossepoet från Österbotten
Publicerad 2020-04-26 06:21