vi har fått så mycket sinnlig tid till det vackra
men låter det poesifrånvända högläsa död
tankarna får lämna bort oss härifrån
ett hastigt flöde som hackar strån från alla ledder
jag blir mest sittandes stum:
under huden invaderar barents hav
förslutna möten sänker sig med den korta solen
jag ville smaka på dagrarna som aldrig smakats
jag ville ta emot det blodiga och nytvättade
låta något varmt få kallas människa
lära känna mörkrets nyanserade ord i vita lakan
bara få tolka och blåsa våra misshandlade fingrar
Fri vers (Fri form)
av Fredrik Axelsson
Publicerad 2020-07-09 07:40
Stanley Rydell
” låta något varmt få kallas människa lära känna mörkrets nyanserade ord i vita lakan” Detta talade till mig och hela dikten! Sparas
2020-12-16
Gunnar Hilén
"låta något varmt få kallas människa" de e bra !
2020-07-29
Fredrik Axelsson
Nu är diktens första strof redigerad med ny rytm.
2020-07-15
Rublev
Omskakande, livsbejakande och smärtsamt vacker är din ordkonst! Andra och tredje strofen hänger väl samman till både form och innehåll. Första strofen är lite annorlunda. Den har en annan rytm, eller så kanske det är radbrytningen som gör det. Som det nu är blir det ett tydligt fokus på 'till det vackra'. Kanske låta första meningen vara utan radbryt.
2020-07-14
Ulf Carlsson
Ja, man blir ofta "sittandes stum" i allt detta "poesifrånvända", medan sommaren snabbt sjunker i glömska. Poesin som ett nyfött barn att vårda och leva med är en upplyftande metafor, som manar till eftertanke hos alla oss som sysslar med att skriva dikter.
2020-07-12
Kajan
En förtvivlan stiger fram ur texten; över försummelsen, det tomma, som en smärta i ett vakum. Att inte känna, kan vara det som gör mest ont. "förslutna möten sänker sig med den korta solen", ingjuter i mig en känsla oförenderlighet, utmätt tid, och det kalla invaderar. En så innerlig önskan avslutar, fylls av sorg och en önskan om att bönen besannas.
2020-07-09
Sparvögat
Fortsätt söka det finns ljus i mörkret...
2020-07-09