Jag lärde mig simma när jag var 6 år gammal
men ändå drunknar jag varje dag
inte fysiskt, i det öppna hav, med kraft och skönhet
om det vore så skulle det vara över på några minuter, för evigt,
istället är det nåt inom mig som är orsaken till min undergång
jag kvävs konstant av en känsla av bottenlös sorg,
ensam i mitt sovrum om kvällarna, under middagen med mina föräldrar sittandes runt bordet, tillsammans med vänner ute på stan
så fort jag tror att det har blivit vindstilla, att strömmen har lagt sig, så kommer en våg med besvikelse och sköljer över mig, ibland kommer flera,
då brukar jag simma till botten, där det är tyst, bara för att få en liten dos bedövning
en tillflykt från stormen
men jag vill inte stanna här, i denna konstanta kamp om lycka
jag vill simma utan motström, kunna ligga o flyta i det oändliga och känna trygghet från solens omfamning istället för molnens hårda regn
men efter att ha levt med det så länge så undrar jag om jag någonsin kan bli fri?
vem är jag utan min sorg?
Fri vers (Modernistisk dikt)
av Ung och naiv poet
Publicerad 2022-12-15 21:31