Så skimrande var alltid havet
när du befann dig tätt nära
då vi cirkulerade kring navet
och var omåttligt kära
Vi kunde gå i den barrfyllda täta skogen
vår kärlek var brådmogen
din varma hand omslingrad i min
förnimmelsen viskade att du skulle göra mig till sin
Jag kände direkt ett sting av längtan i min själ
när jag såg dina himmelska ben gå därifrån
utan att säga att du bara var en bit härifrån
Änteligen återvände du min käraste vän
med ren och mörk vibrerande baryton röst
sjungandes Å helga natt till Cecile Dion som tröst
Den lilla gråmulna smolken i bägaren var ringa
medan det förgångna gav undringar som klinga
kring förljugenhetens egentligen ärliga påflugenhet
vid belägrandet av min själ under en kärleksstund
i en försutten sliten fåtölj med en butelj försupen
möts vi bristande kippande efter andan
i en milslång ändlös kyss
Prosa av Leo Lo
Publicerad 2023-10-06 22:44
Skatflickan
vackert du ordar sinnligt
2023-10-07
Elaine.S
Närheten och intensiteten är påtaglig i orden som liksom går lite bredvid i ett betraktande av de starka känslor och yttringar som känns som den röda tråden, från början till slut.
2023-10-07