I vinterns kyla, där snön ligger kvar,
där våren tvekar vid porten och ler.
Hon viskar "snart", men ännu är hon svar,
och villovägar leder henne mer.
Hon dansar bortom isens fasta tag,
i drömmen om en värld fylld av grönt.
Där längtan bor i varje knopp som slag,
och solens strålar kysser marken ömt.
Men se! En blomma trotsar kylan, mod,
en snödroppe som bryter fram i ljus.
Ett tecken på att våren inte blund,
att livets kraft är starkare än brus.
Så låt oss vänta, snart hon finner hem,
och världen vaknar i hennes diadem.Bunden vers (Sonett)
av Jeflea Norma, Diana.
Publicerad 2024-03-17 00:35